Häromdagen skrev Lennart Okkonen Johansson om ett besök hos mennoniter i Montreal. Idag fortsätter han att reflektera omkring detta besök. och delar med sig av intressanta tankar om att leva som Jesuslärjunge i den här världen. Texten finns även på Lennarts blogg Hälleberget.
Jag delade lite kort min upplevelse av den gudstjänst jag besökte här i Montreal. De upplevelserna har fått mogna och väckt frågor och kanske till och med insikter om en del saker.
Det jag vill upprepa som en sällsynt upplevelse, som jag sörjer att den är så sällsynt, var välkomnandet och den öppna gemenskapen. Att detta ses som sällsynt i kristna sammanhang är enligt mig djupt tragiskt. Är det inte på kärleken man ska känna igen oss? Varför behöver då en välkomnande församling vara så speciell?
Vad har det med anabaptismen att göra då? Är det för att de är anabaptister som de välkomnade oss? Nja, både och skulle jag vilja påstå. Anabaptismen har alltid haft ett fokus på efterföljelse, lärjungaskap, och jag tror att det är där som den välkomnande attityden mot främlingar finns. Den återfinns i andra lärjungaskapsfokuserade gemenskaper också.
Lärjungaskapet ligger, tror jag, också till grund för det fokus på medmänniskorna som jag fick uppleva i församlingen. Det var en församling som var villig att tjäna, inte styra, det omgivande samhället. Det genuina tjänandet som inte söker makt över människor, inte tjänar för att få ut något av det, är ett kännetecken. Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare, inte för att han skulle få ut något eller att vi förtjänat det, och det var den attityden jag mötte hos Mennoniterna.
Något annat som hör till det anabaptistiska arvet, och som hör ihop med ovanstående, var oviljan att söka politisk makt. Ja inför valet här i Canada så diskuterade man till och med om det var lämpligt att som kristen rösta, att ta del av världens system. Att ingå i det politiska systemet för att söka makt att påverka var en främmande tanke. Att däremot påverka omgivningen genom sitt tjänande (som i allra högsta grad också är en politisk handling, liksom det Jesus gjorde) sågs om självklart. Att tjäna, men inte söka makten, eller som Greg Boyd uttrycker det, skillnaden mellan ”power over” och ”power under”.
Samtidigt som man på detta sätt ställer sig utanför samhället i ett annorlundaskap, så har jag aldrig upplevt en församling som lever ett lika utåtriktat liv. Annorlundaskapet leder dem ut i den omgivande världen för att förändra den till att bli mer lik Guds Rike, de för ut Guds Rike i världen utan att göra det genom att bli en del av världen.
Frestelsen i det gamla ordspråket ”i världen men inte av den” är endera att inte vara av världen och därför isolera sig, eller isolera sitt kristna liv från sitt ”vanliga” liv eller att vara i världen och med världens verktyg tvinga fram beslut som till det yttre liknar Guds vilja. Mennoniterna lyckas i någon mån göra det kristna livet till sitt vanliga liv att vara ”av” Kristus istället för världen, och samtidigt ta ut detta och vara ”av” Kristus ”i” världen.
Självklart lyckas man i olika utsträckning med detta ideal både som individer och som församling, men att man ens har det som ideal är centralt och viktigt. Hellre avstå värdslig makt än att bli ”av” världen istället för Kristus.
Allt detta får mig att inse att anabaptismen inte någonsin (igen) kommer bli huvudfåran inom kristendomen. Den radikala omvändelse som krävs för att ge upp världslig makt i någon form, inte minst politisk och ekonomisk, är inte något som någonsin kommer attrahera majoriteten av befolkning, eller ens majoriteten av de kristna. Kyrkan i världen idag har blivit allt för sammanblandad med den styrande makten och man kompromissar ständigt med evangeliet till världens fördel.
Anabaptismen är och kommer vara en rörelse i opposition mot både världen och den större delen av kristenheten.
Lennart Okkonen Johansson
Ett svar på ”Mennoniterna i Montreal och Anabaptismen”