En gudstjänst hos mennoniter i Montreal

Lennart Okkonen Johansson, som bloggar på http://halleberget.net/ berättar här om ett besök hos mennoniter i Canada. Det är inspirerande och lärorik läsning.

I söndags var jag och Kaspar på gudstjänst hos Mennonite Fellowship of Montreal, MFM, och jag vill dela med mig av mina upplevelser därifrån. Ett personligt delande snarare än en teologisk reflektion alltså.

Vi kunde först inte hitta lokalen, den var inte en kyrkolokal som vi sett runt om i Montreal, eller i andra länder, utan när vi hittade den så var det en anspråkslös dörr i ett aktivitetscenter. Vi gick in och välkomnades direkt av ett par personer som presenterade oss för pastorn och visade oss ner i den källarlokal där gudstjänsten skulle äga rum. Vi var i god tid, så det fanns möjlighet att tala med de som kom dit, något som inte var svårt eftersom alla (nästan) hälsade på oss när de kom in.

Gudstjänsten var enkel, med sång, undervisning, delande och en varm gemenskap. Inga proffsiga ljudanläggningar, men en genuin längtan och ett Jesusfokus.

Efter gudstjänsten hälsade de på oss som inte hälsat på oss innan och vi bjöds genast med till den restaurang där flera skulle äta lunch tillsammans.

Det var vad som ”hände”, inget märkvärdigt kan tyckas, men samtidigt helt unikt i min erfarenhet.

Det som slog mig var följande:

Det var helt prestigelöst. Pastorn var med, men sa inte ett ljud på hela gudstjänsten. Lokalen var ett slitet gemenskapsutrymme som i veckorna användes som klassrum. Det var en salig mix av människor från olika bakgrund, etnicitet och samhällsklasser.

Varje människa gavs utrymme i gudstjänsten. Inte på ett begränsat, kontrollerat sätt, utan bjöds in att vara delaktig på det sätt han eller hon kunde och ville (eller inte).

Omtanken om grannskapet var påtaglig. Lokalen som gudstjänsten hölls i var ett allaktivitetshus där kurser av olika slag hölls. Den kurs som stod näst på tur var en språkkurs i det lokala indianspråket. ”Vi befinner oss ju på deras land, så det ör bara artigt att lära sig det lokala språket” var motivationen. Samtidigt kunde man stötta en lärare genom att anställa henom.

Hela rörelsen var behovsinriktad. Det man ville var att sprida evangeliet och hjälpa grannskapet. Hur man gjorde det var inte det viktiga. Olika verksamheter hade avlöst varandra genom åren och när behovet eller intresset för en verksamhet sjönk, eller man inte spred evangeliet med den, så bytte man verksamhet. Verksamheten eller vad lokalen användes till var inte fokus, Jesus och människorna i den del av världen de fått att förvalta var fokus!

Öppenheten för nya människor var fantastisk. Inledningsvis så välkomnades Kaspar och jag i gudstjänsten av gudstjänstledaren, men bara för att vi inte kommit dit tillsammans med någon församlingsmedlem! Andra besökare presenterades också, men av de som tagit med dem till gemenskapen!

En fantastisk upplevelse som visade mig en levande församling just då jag behövde det.

För den som vill veta mer om vår resa till Montreal så skriver vi det mesta på http://www.kasparhockey.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *