Tom Rutschman är med i nätverkets ledningsgrupp. Han är en mennonit som är bosatt i Jokkmokk. Här skriver han om att fatta beslut genom konsensus. Det är en beprövad praktik i den anabaptistiska traditionen.
Hur ofta har inte man varit med om att rösta igenom ett viktigt förslag på ett församlingsmöte och upptäcka att några kände ett starkt obehag över beslutet. Jag är övertygad av att majoritetsbeslutsprocesser har lett till att många har känt sig sårade eller kränkta och till och med lämnat sina församlingar. Majoritetsbeslut främjar inte samarbete. Det finns andra sätt.
Ett bättre och mer bibliskt förfarande heter konsensus, ett ord som för några decennier sedan inte fanns i vårt ordförråd. Kanske går det ihop med medvetenheten att allt inte behöver skyndas på, som vi håller på att lära oss från ”the slow movement”. Slow food… Slow church (Sojourners 12/2012).
Förankrade beslut, där deltagarna har lyssnat till varandra och aktivt lyssnat till Guds röst, om än de tar längre att fatta, har många fördelar. Konsensus är både processen och beslutet.
Den bibliska modellen för konsensusbeslut kommer från Jerusalemrådets beslutsprocess i Apg. 15. När vi läser det i efterhand, kan beslutet upplevas som självklart. Inte skulle nyomvända icke- judar först hålla sig till alla judiska regler för att sedan kunna följa Jesus. Urförsamlingen insåg inte då att det var något nytt att följa Jesus, att det var början på den kristna rörelsen. De var judar och tänkte förbli det. Samtidigt kom de, med den heliga andens ledning, fram till att Jesu efterföljare t.ex. inte behövde omskära sig. Det var ingen detalj! Hela identiteten och lydnaden till Gud för en jude krävde omskärelse. Att inte kräva det av nyomvända var av lika stor proportioner som om vi kristna plötsligt skulle komma på att dop inte är nödvändigt längre. Eller att läsa bibeln eller att be… Helt otänkbart rent mänskligt.
Men i Apg. 15: 25 och 28 noteras det att ”vi har enhälligt beslutat…” och ”den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver…”. Hade processen inte varit tagen i samförstånd, skulle detta sannolikt ha lett till att två olika rörelser med olika ståndpunkter hade uppstått redan då.
Anabaptistförsamlingar använde sig av konsensus redan på 1500-talet. Och i många mennonit- församlingar idag är detta accepterad praxis i beslutsprocessen. Denna beslutsmodell bekräftar synen av församlingen som en gemenskap som under den heliga andens ledning söker leva ut sin tro, med stor tilltro av att alla är ledda av Gud.
Jag har ibland varit tolk på Mennoniternas Världskonferensers allmänna råd, med c:a 150 ledamöter från olika länder och med varierande praxis i många frågor, och kunnat se hur en stor organisation fungerar. Viktiga beslut tas med konsensus som beslutsprocess. Mindre smidigt än majoritetsbeslut ibland—men mycket mer tillfredställelse i de tagna beslut. Alla känner att deras åsikter har hörts och förståtts av alla, om än gruppen i slutändan tar ett beslut som skiljer sig från den åsikten man hade från början.
Förenklat fungerar det på detta sätt: Mötesledaren låter alla presentera sina förslag och diskutera dessa. Delegaterna visar ett färgat kort efter varje inlägg (orange: jag håller med; blå: jag håller inte med.) Mötesledaren upplever när det är färdigresonerat utifrån sina iakttagelser av människors reaktioner till de olika inläggen. Om några tycker att man ännu inte har fått gehör och visar ett blått kort, får processen fortsätta. Till slut har alla fått säga sitt. Alla positioner har lyssnats till med omsorg, och mötesledaren kan antagligen uttrycka den allmänna uppfattningen av gruppen och då fråga om det stämmer. Ofta har de som haft avvikande åsikter gått med i den allmänna uppfattningen som råder, nöjd med att de har tagits på allvar, och med mer förståelse för andras positioner. Kanske delegaten tänker: ”Ok, det var inte exakt vad jag ville, men jag kan leva med det beslutet…”. Mer detaljer om hur man fattar beslut genom konsensus finns här.
Tänk hur många besvikelser och sorger vi skulle kunna bespara oss av i våra församlingar om vi anammade konsensusmetoden på våra medlemsmöten.
Tom Rutschman
Nog finns det skäl att fundera på konsensusmodellen, men hänvisningen till Apg 15 imponerar inte som argument, eftersom det var apostlarna och de äldste i Jerusalem som överlade och tog beslutet. Vi har inga skäl att tro att detta var den ursprungliga modellen för beslut där ALLA församlingens medlemmar deltog. I Apg 6 används ett ordval som tyder på omröstning. I pastoralbreven ser vi hur Timotheos och Titus utser ledare med delegerad auktoritet från Paulus.
Det finns helt enkelt inte någon nytestamentlig struktur som vi uppmanas att följa. Den anabaptistiska traditionen med konsensus är utmanande och kan säkert ge frikyrklighetens föreningstänkande en hel del korrigerande utmaningar. Men att se den som förebildligt beskriven i Apg 15 är inte korrekt.
Tack Tom för ditt inlägg! Till skillnad från många andra inom svensk frikyrklighet, där detta sätt att fatta beslut känns oerhört främmande, har jag levt i och varit pastor i ett samfund som praktiserar konsensusbelutsfattande på alla nivåer inom samfundet, The Uniting Church of Australia.
En av de viktigaste faktorerna för UCA att arbeta med konsensusmodellen är att kyrkan är kallad att leva i en gemenskap och att beslut bör fattas utifrån den gemenskapen. Eftersom gemenskapen i treenigheten är modellen för hur gemenskapen i församlingens bör vara blir detta också grunden till att det är viktigt att leva i ett konsensusförfarande i sina beslut. Man hänvisar också i sina \”Basis for Union\” till Jesus som kyrkans huvud och vikten av att låta Jesus vara den som vägleder beslut.
Att fatta beslut handlar för UCA att i en fråga urskilja Andens ledning i respons till Guds Ords vägledning och att genom ett konsensusförfarande under bön, samtal och i gemenskapen söka vägar för hur en fråga ska hanteras på det visaste sättet och på ett sätt som tydliggör Guds vilja.
Även om det finns frågetecken till hänvisandet till olika bibelställen så finns det en styrka i att människor som varit delaktiga i en konsensusprocess efteråt faktiskt kan säga att \”den helige Ande och vi har beslutat.\”
Pratar gärna mer om detta. Tror att vi behöver söka vägar för att utveckla konsensus inom svensk frikyrklighet. det är ett sätt att komma bort från föreningstänkandet och istället börja tänka Guds rike och Kristi kropp och att vara församling i gemenskap.
Intressant Peter. Jag hade ingen aning om att du hade erfarenhet av att jobba med konsensus. Jag fick tips om att det finns en liten bok från Uniting Church in Australia som beskriver det hela: Coming to Consensus av Jill Tabart. Har du läst den?
Ja, själv tror jag också på Apg 15 modellen. Men jag förstår det mer genom ett katolskt perspektiv. Dvs att apostlarna (läs: dagens biskopar) beslutar genom konsensus. De samlade som sagt var inte in alla medlemmars röstsedlar. Utan hade en representativ demokrati utövad av apostlarna/biskoparna.
Fast oj vad intressant om man kan ha den anabaptistiska modellen inom frikyrkan. Det låter väldigt bra att få bort majoritetsbeslut och föreningstänkande.
Jag tror att det har splittrat många församlingar, och fått många att tappa gnistan/tron.
Vi ska ju vara en gemenskap, samlad runt skriften.
//Tobias